Radikalfeminismen och medvetandets makt över verkligheten.

Idag har Cornucopia? rapporterat om att Feministiskt initiativ har köpt gilla-markeringar till sin Facebook-sida.

Han skriver bl.a.:

FI köper helt enkelt sina följare på Facebook och har inte alls så stort stöd som de hävdar. Vad man ägnar sig åt är att köpa sig en berättelse om framgång, för om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger blir den sann – och folk (kvinnor) röstar därmed på dem.

Många ser det här säkert som en strategi för att få uppmärksamhet, men faktum är att det är en integrerad del i den radikalfeministiska världsbilden – den grundläggande synen på existens och medvetande.

Radikalfeminismens stora ideolog är Catharine A. MacKinnon. Hon bygger sina teorier på en i grunden Marxistisk bas, men är i många avseenden kritisk till hans teorier (se Toward a Feminist Theory of the State, framförallt första kapitlet och s. 83 ff.)

Enligt MacKinnon så existerar verkligheten, människor och kollektiva medvetanden. De förhåller sig till varandra på så sätt att existensen determinerar hur människor agerar och tänker, och klassificerar därigenom människor i sociala grupper. Dessa grupper genererar kollektiva medvetanden, som i sin tur formar existensen. Som vi ser så är det en cirkel, och enligt MacKinnon är det verklighetens essens att ständigt återskapa sig själv.

Idag domineras denna process av det manliga kollektiva medvetandet – patriarkatet. Detta patriarkat är, enligt MacKinnon, nästan metafysiskt perfekt. Det skapar verkligheten på ett sätt som framstår som objektivt, som om det var den enda möjliga verkligheten. Eftersom existensen – de faktiska entiteterna, dess relationer och ordning, naturlagarna, o.s.v. – är skapade av det manliga kollektiva medvetandet, så korresponderar de mot det manliga, objektiva perspektivet och genom observation kommer det framstå som självklart och nödvändigt.

Alla människors upplevelser av att leva är därför deras reaktion på att leva i ett patriarkat – inte observation av en av medvetandet oberoende verklighet. Genom sin egen och andra kvinnors reaktioner på att leva i ett patriarkat, kombinerat med en dialektisk tankeprocess, så har denna metafysik uppenbarat sig för MacKinnon och hon har nått insikten att det går att bryta denna cirkel. Ett sätt att göra detta är att förkasta rationell epistemologi, observation, vetenskaplig metod, logik, Newtons lagar o.s.v. Detta är saker som korresponderar mot den rådande verkligheten och hjälper därför till att upprätthålla den.

Med andra ord så går det att förändra existensen genom att en grupp – en klass – förändrar sitt kollektiva medvetande. Klassens kollektiva medvetande måste alltså avvika från rådande verklighet om den ska kunna skapa en annan, bättre verklighet; om de följer fakta och logik så cementerar de patriarkatet och motverkar sitt syfte. Läser man igenom deras partiprogram så blir det tydligt att just avvika från verkligheten är deras paradgren – den hålls på ordentligt avstånd.

Slutsatsen är att radikalfeminismen, enligt sina egna premisser, måste fantisera och ljuga – fabricera en ny verklighet – för att förändra den verklighet de hatar. Verkligheten existerar dock oberoende av något medvetande och låter sig inte påverkas. Existensen är obeveklig – saker är vad de är – och Newtons lagar gäller oavsett hur mycket könsmaktsperspektiv som införs i skolan.

Fi och genusvärdeläran

I går publicerades en debattartikel skriven av representanter för Feministiskt initiativ i folkbladet.

Artikeln börjar med att presentera den klassiska värdeparadoxen: varför är diamanter dyrare än vatten, när vatten är så mycket viktigare för människans överlevnad? I artikeln så används dock inte diamanter och vatten utan författarna illustrerar paradoxen genom att jämföra guld och vård. De har även en teoretisk förklaring till paradoxen, mer om detta senare.

Ekonomipolitiska överväganden

Baserat på den här paradoxen så ifrågasätter de om de kostnader som är förenade med statens ägande av guld är försvarbara:

Både i Sverige och i många andra länder finns åtskilliga ton guldtackor lagrade i diverse bankvalv och källare, till vilka en omfattande bevakning är kopplad. Till ingen nytta ligger dessa guldtackor lagrade som ytterst kostsamma hyllvärmare i decennier och sekler. Såsom väl känt, speciellt bland fattiga, bör varje kostnads rimlighet ifrågasättas och en rimlighetsbedömning behöver göras.

Det guld som Riksbanken förvarar utgör idag en del av statens valutareserv. Man skulle förstås kunna sälja guldet och istället ha en reserv bestående av andra tillgångar, t.ex. utländsk valuta, men det skulle ju inte spara nämnvärda resurser. För 2014 så har Riksbanken budgeterat 102 Mkr till förvaltning av tillgångar och även om man kunde halvera denna kostnad så skulle pengarna inte göra mycket till skillnad i välfärden.

Eller menar Fi att staten ska sälja guldet och spendera intäkterna, d.v.s. spendera landets valutareserv? Det finns förstås argument för att inte ha någon valutareserv, eller att inte ha någon riksbank heller för den delen, men är det man vill så bör man argumentera för detta och inte emot guld.

Författarna blandar vidare ihop statens kostnader med privata kostnader. Man menar att de resurser som privata företag nyttjar i sin verksamhet hade gjort större nytta inom välfärden:

De arbetstimmar som krävs för att extrahera guld ur jordskorpan skulle göra betydligt större nytta om de skulle användas till någonting som behövs, exempelvis bygga bort bostadsbristen, höja personaltätheten i (för) skolor, dagis och inom vården etc.

Men hur ska dessa arbetstimmar omdirigeras till välfärden? När en entreprenör väljer hur hon ska sysselsätta sitt ackumulerade kapital så är den viktigaste faktorn den förväntade avkastningen. Fi vill dock förbjuda vinstuttag i välfärden. Då återstår bara Fi’s favoritredskap: tvångsmakten.

Själva argumentet att vissa saker, enligt Fi, behövs och andra inte är också intressant. Det kan nämligen appliceras på allt möjligt och inte enbart brytning av guld. Behövs t.ex. Umeå centrum för genusstudier? Kan inte de arbetstimmar som krävs för att framställa verklighetsfrämmande teorier göra betydligt större nytta om de användes inom vården? Vems värdestandard är det som ska gälla? Det enda sätt, som inte är helt godtyckligt, att avgöra vad som behövs eller inte är att låta individen själv avgöra vad som är viktigt och lämna henne fri att producera och efterfråga detta.

Värdeparadoxen

Värdeparadoxen löstes när ekonomer (bl.a. Carl Menger) utarbetade teorin om marginalnytta. Lite förenklat innebär det att vi inte värderar allt guld, allt bröd eller all vård tillsammans som en enhet, utan att vi alltid värderar hur mycket den marginella enheten är värd.

En svältande person som dör om han inte får mat skulle såklart ge nästan vad som helst för en limpa, men vad skulle han vara beredd att betala för limpa nr. två, tio eller tusen? För varje limpa han köper så blir nästa värd mindre. Idag finns det en otrolig mängd bröd – det t.o.m. slängs en massa bröd i affärerna som inte blir sålt. Så när vi har köpt vårt bröd – tillfredsställt våra viktigaste behov – så kan vi efterfråga annat, t.ex. guld. Guld hamnar såklart långt ner i de flestas värdehierarki, men eftersom det finns relativt lite så är priset ändå högt.

Det intressanta med vård, eller välfärd, är att det i Sverige i princip bara finns en köpare: staten. Man kan lätt tänka sig att det är medborgarna som efterfrågar vård, men så är det inte. Det är exempelvis inte den gnälliga femåringen som drar i sin mammas byxor som efterfrågar glass, det är mamman som har pengarna och förmågan att efterfråga glass på marknaden. Femåringens gnäll kan dock påverka mammans värdering av att köpa barnet en glass. På samma sätt är det staten och inte medborgarna som efterfrågar vård. Medborgarna kan bara, liksom barnet, försöka förmå staten att värdera vård högre.

Staten efterfrågar dels vårdens produktionsmedel som mediciner, läkare, lokaler, maskiner o.s.v., men även den färdiga produkten när staten köper vård av privata företag. Hur resurserna skulle fördelas om medborgarna fick behålla vad de producerade och efterfråga sådant som de, och inte staten, bedömde vara värdefullt vet vi inte.

Genusteorins värdelära

I artikeln skriver författarna såhär:

Vi inom Feministiskt initiativ vet att det som är manligt kodat brukar värderas högre än det som är kvinnligt kodat: Den prestige som framkallas av guldets självuppfyllande värdeökning vilseleder beräkningarna så till den grad att ett tryggt hem och en fungerande vård för varje människa inte alltid anses besitta ett större värde.

De antyder att en betydande del av varors bytesvärde (förmågan att betinga ett pris) är beroende av huruvida varan förknippas med manlighet. Även Yvonne Hirdman delar denna föreställning. I Maktutredningen (SOU 1990:44) så menar hon att sådant som kodas som manligt värderas högt och sådant som kodas som kvinnligt värderas lågt. Själva kodningen är associationer som sker genom nödvändighet till följd av människans tankeformer (mer om detta SOU 1990:44 s. 73-80 eller min uppsats Genusrättsvetenskapen – en filosofisk analys s. 34-38).

Hirdman ger även ett exempel för att belysa detta. När kvinnor inte har haft möjlighet att utföra en viss typ av arbeten (antingen p.g.a. lag eller andra omständigheter) så har lönerna varit relativt höga. När sedan kvinnor fått tillträde så har lönerna sjunkit, och många män som tidigare arbetat där sökt sig till andra arbeten. Detta skeende förklaras med att när enbart män arbetade där så var arbetet manligt kodat, d.v.s. förknippat med män, och därför högt värderat. När sedan kvinnor får tillträde så ändras kodningen och arbetet nervärderas. Hirdman kallar detta ”den järnhårda genuslagen”.

När man inser att löner är ett pris på arbetskraft och försöker applicera denna genuslag på andra prisförändringar så framstår den som helt absurd. Låt mig ge ett exempel. Innan den industriella revolutionen så arbetade kvinnor i hemmet, bl.a. genom att spinna ull eller bomull med hjälp av spinnrockar. När produktionen senare övergick till spinnmaskiner drivna av ångkraft så sjönk priserna mycket, och många av de hemarbetande kvinnorna valde att göra annat än att spinna i hemmet.

Frågan är nu varför priset på tråd och garn sjönk när produktionen industrialiserades? Var det för att produktionen i hemmet var manligt kodad och industriproduktionen medförde att garnet istället blev kvinnligt kodat? Varför slutade kvinnorna spinna i hemmet och istället tillverkade annat eller började arbeta i fabrikerna? Vilken kodning fick dem att lämna den gamla produktionsmetoden?

Svaret är att genuskodning är totalt nonsens. Priserna på garn sjönk eftersom den mer effektiva produktionen ökade utbudet. Marginalnyttan för det miljonte nystanet garn är betydligt lägre än det tusende, och för att sälja den större kvantiteten var handlarna tvungna att sänka sina priser. När priset på garn minskade så minskade även marginalnyttan för en arbetstimma vid spinnrocken, den timman kunde nu användas på bättre sätt genom att arbeta en timma i en fabrik eller tillverka något annat i hemmet.

På samma sätt så ökar utbudet av arbetskraft inom en viss bransch om halva befolkningen, som förut stängts ute, nu får tillträde. Arbetsgivarnas marginalnytta för arbetare 1000 är lägre för arbetare 100 och för att det ska vara lönsamt att anställa de extra arbetarna så måste lönerna ner. När lönerna sjunker så blir marginalnyttan av de arbetade timmarna för löntagaren lägre inom branschen, och de som tror sig kunna få en högre lön i någon annan bransch söker sig dit.

Se där, teorin om marginalnytta kunde lösa alla tre problem.

Syftet med alkoholskatt?

Idag har jag tänkt lite på vad syftet med punktskatten på alkohol är. Tidigare har jag, väldigt naivt, tänkt att staten höjer alkoholskatten med jämna mellanrum för att de tycker att priset på alkohol är för lågt och att en höjning av skatten skulle medföra en höjning. Nåväl, idag slog det mig att Systembolaget har monopol. Det har jag iofs. vetat länge – det är svårt att undgå -, men det var först nu som jag integrerade min kunskap om monopol och monopolpriser med frågan om alkoholskatter.

Systembolaget är alltså monopolist. Av det följer att de kan ta ut monopolpriser. De kan helt fritt välja priser utan att riskera att bli utkonkurrerade. Det finns inget som hindrar dem att ta 400:- eller tom. 1000:- för 700cl Absolut Vodka. Priset på Systembolaget är inte beroende av punktskatten.

Så vad har då alkoholskatten för funktion? Jo, den fungerar i praktiken som en protektionistisk tariff. Syftet är att höja priset på alla alternativ till Systembolagets försäljning. Det är en straffskatt på e-handel, folköl och alkoholförsäljning på krogar och restauranger för att konsumenterna inte ska välja dessa före Systembolaget.

Om man i Tyskland sänker sin alkoholskatt så innebär konkurrensen att priserna där sjunker. För att inte tappa försäljning till e-handel så kan Systembolaget sänka sina priser, men de kan också höra med staten om de inte kan öka den svenska skatten vilket gör den importerade alkoholen dyrare (eftersom punktskatten ska betalas vid distansförsäljning, privat införsel påverkas dock inte). Alltså tänker jag mig att det inte är så att Systembolaget höjer sina priser för att skatten höjs, utan att skatten höjs för att Systembolaget vill höja sina priser.

Vad som skulle vara intressant att veta är hur Systembolaget sätter sina priser. Monopolister brukar generellt sätta sina priser så att profiten maximeras, men kollar man årsredovisningen så har Systembolaget väldigt lågt rörelseresultat. En jämförelse med Axfood för år 2013 ger att Systembolaget har något lägre bruttomarginal (12,8% jämfört med 13,7%) och mycket lägre rörelsemarginal (0,7% jämfört med 3,5%). Skillnaden förklaras av Systembolagets högre försäljningskostnader.

Om man kollar incitamenten så borde Systembolaget sätta monopolpriser för att maximera intäkterna, sen, i brist på vinstincitament, låta kostnaderna skena iväg. Är det vad som sker?

Tillägg:

Med andra ord så tar Systembolaget ut monopolpriser och vinsterna fördelas på anställda, fastighetsägare osv.

Tillägg 2:

Man skulle också kunna se punktskatten som ett sätt för staten att få ut sin del av försäljningen först. Monopolister har ju en tendens att låta kostnaderna stiga, och på sikt förvandlas monopolistisk profit till förlust. Ett klassiskt exempel är US Postal Service. Om staten inte tog punktskatten finns det alltså en risk att det inte skulle bli någon vinst för Systembolaget att dela ut till sin ägare. Nu försäkrar sig staten om den vinsten genom att dra den direkt från försäljningspriset. På en burk starköl 5% som kostar 10:- så drar staten 44,5% i punktskatt. Efter det spelar det inte så stor roll om Systembolagets intäkter nätt och jämt täcker utgifterna – pengarna är redan säkrade.

Rand’s robot.

At Mises.org Robert Gordon discusses the book The New Libertarianism: Anarcho-Capitalism by J. Michael Oliver in a Mises Daily article.

J. Michael Oliver apparently takes a few stabs at Ayn Rand in his book. Gordon presents, and agrees with, a couple. I will examine Gordons claim that ”Rand’s robot” fails to prove the validity of ethical egoism. He writes:

Why is the indestructible robot unable to have values? The answer, according to Rand, is that because the robot cannot be destroyed or damaged, nothing can matter to it. But why does the robot’s invulnerability imply that nothing matters to it? The answer is that because the purpose of values is to promote one’s own survival, indestructibility removes the point of values. If nothing can kill or injure it, it doesn’t need to do anything to prevent being killed or injured.

But this isn’t an argument at all for ethical egoism: Rand’s conclusion follows only if one already accepts that the purpose of values is to secure one’s own survival. Suppose the robot is altruistic: why would its own invulnerability prevent it from valuing the welfare of others?

I don’t think Gordon understands the purpose of the example with the robot; it isn’t the proof of, or an argument for, ethical egoism. When Rand presents the robot, she has already induced (or, actually, reduced from the concept of value) that keeping yourself in existence is an ultimate purpose which gives rise to values. This is the positive proof (I do not intend to repeat the whole thing here).

”Rand’s robot” is presented to offer contrast. After showing how a whole range of values apply to a living creature trying to stay in existance, she wants to see if any of them still apply to a indestructible robot; they do not.

The example with the robot is simply to show that you cannot give it any reason to act. Asking if its invurnability prevents it from valuing the welfare of others is the worng question; asking why it – or any human being – should be altruistic is. If Gordon thinks there are reasons for the robot to be altruistic, I would like to hear them.

Konkurrensverket begränsar konkurrensen.

I december 2013 förvärvade Swedbank Franchise AB (Swedbank) hundra procent av aktierna i Svensk Fastighetsförmedling AB. Swedbank äger sedan tidigare Swedbank Fastighetsbyrå AB. Konkurrensverket vill förbjuda detta förvärv då de menar att det:

förväntas medföra en försämring av konkurrensen på mäklarmarknaden, som en följd av den effektiva konkurrens som Fastighetsbyrån och Svensk Fastighetsförmedling har utövat på varandra utsläcks. Detta riskerar i sin tur riskerar leda till konsumentskada genom höjda priser och sämre kunderbjudande. Förvärvet är därigenom ägnat att påtagligt hämma konkurrensen på en mängd lokala marknader. (P. 95, dubblett av riskerar i original.)

Tanken här är tämligen rättfram: De båda bolagen har förut försökt ta marknadsandelar av varandra genom att erbjuda låga priser och god service. I fortsättningen kommer de dock inte göra detta för att konkurrensen dem emellan blir ett nollsummespel för den gemensamma ägaren Swedbank. Konkurrensverket menar att eftersom de inte längre konkurrerar med varandra kan de höja priserna och försämra utbudet på konsumentens, dvs bostadssäljarens, bekostnad (se p. 134 -149).

Är detta ett rimligt antagande? Faktum är att det är en ren gissning från Konkurrensverket. Deras egen analys av marknaden verkar även motsäga detta.

Den långsiktiga trend som finns är att fler och fler säljare av, i vart fall, privatbostäder anlitar en mäklare att sköta försäljningen. När det handlar om småhus anlitas mäklare i 91 procent av alla försäljningar. (P. 31)

Man kan ju fråga sig varför trenden är att allt färre säljer sina bostäder privat. Det är trots allt fritt fram att själv hitta en köpare. Förklaringen finns i rapporten:

En annan långsiktig trend är att fler och fler fastighetsmäklare ansluter sig till och arbetar inom kedjor istället för att arbeta i fristående företag. År 2000 var endast 17 procent av medlemmarna i Mäklarsamfundet ansluta till en mäklarkedja medan 83 procent var fristående företag. Nu är situationen den omvända. År 2014 är 70 procent av mäklarsamfundets medlemmar anslutna till en mäklarkedja och endast 30 procent bedriver sin verksamhet under eget varumärke. Att allt fler av mäklarna är anslutna till kedjor och därigenom har tillgång till stöd vad gäller marknadsföring av varumärket och back office-funktioner gör det svårare för fristående mäklare att konkurrera, vilket ytterligare driver på kedjeanslutningen. (P. 32)

Och:

Vidare tillhandahåller konceptgivare även supporttjänster avseende exempelvis marknadsföringsmaterial, IT-system, juridisk support, omvärldsbevakning, rekrytering, försäljning och utbildning. Gemensamma marlaiadsföringsinsatser och produktutveckling är också viktiga uppgifter för centralorganisationen. (P. 35)

Det är uppenbart att marknaden är i förändring. Bildandet av kedjor ger stordriftsfördelar där kedjorna kan erbjuda en bättre tjänst till lägre pris än de fristående mäklarna. I valet mellan att sälja själv och sälja genom mäklare är mäklarkedjornas erbjudande mer attraktivt för säljarna. Det är så förmånligt att sälja genom mäklarkedjorna att:

Av analysen framgår att en 10-procentig prishöjning av mastighetsmäklartjänster inte skulle bli olönsam på grund av att kunderna försvinner till privatmarknaden. (P. 72)

Med andra ord så har den koncentration som hittills skett på mäklartjänstmarknaden varit bra för kunderna. Anledningen är att på en fri marknad, dvs en marknad där det är fritt fram att etablera nya mäklarfirmor eller för redan existerande mäklarkedjor att expandera sin verksamhet, är det enda sättet att öka sin marknadsandel att erbjuda en bättre produkt.

Konkurrensverket tror dock inte att detta konkurrenstryck skulle förhindra kedjorna att efter köpet höja priserna, för att:

Inträdeshindren på fastighetsmäklarmarknaden är alltså mycket höga. [!] Det är därför inte troligt att ett potentiellt marknadsinträde eller expansion av marknadens befintliga aktörer kan utsätta Fastighetsbyrån för ett tillräckligt konkurrenstryck för att motverka de skadliga effekterna av förvärvet. (P. 182)

Jag skulle istället hävda att mäkleri är en bransch där inträdeshindren är otroligt små – uppenbarligen så säljs ju nio procent av småhusen utan mäklare, dvs. av konkurrerande privatpersoner utan utbildning. Observera att historiskt så har inte ens företag med en dominerande ställning i industrier där etableringskostnaderna faktiskt är stora haft möjlighet att ta ut överpriser, jmf. Standard Oil eller Alcoa. Att hög koncentration på en marknad med fritt inträde ”normalt” ger upphov till konkurrenshämmande effekter stämmer inte – det finns inga empiriska bevis för detta.

Att hindra företag att söka stordriftsfördelar gynnar inte konsumenter, om någon så gynnar det ineffektiva företag med höga kostnader som annars hade konkurrerats ut av bättre organiserade företag.

För den som vill läsa mer om teorierna bakom konkurrenslagstiftning – den så kallade perfect competition-doktrinen – kan jag rekommendera George Reismans essä på ämnet. Om konkurrenslagstiftning generellt, med flera fallstudier, går att läsa i Antitrust – the case for repeal av D. T. Armentano.

Gustav Fridolin och vad som borde eller inte borde vara politiska frågor.

DN Debatt har idag en artikel av Gustav Fridolin, språkrör för MP.

Utöver det vanliga tramset om klimathot hakade upp mig mer än vanligt på en detalj i texten. Fridolin menar att vissa frågor är för viktiga och för stora att avgöra politiskt:

Men den här retoriken riskerar också bli ett problem för Sverige. En ny regering måste klara det alliansen inte klarat av: att lägga fast en politisk riktning för Sverige med ett bredare stöd än inom den egna regeringen. Det finns frågor som är för stora för att grävas ner i politiska skyttegravar. Klimatutmaningen kräver politisk samling. Det borde inte vara en politisk fråga om man ska kunna lita på att tåget går i tid eller om vi ska rusta upp slitna förorter.

I det här stycket smugglar Fridolin in en princip som jag tror att få ställer upp på. För att göra detta tydligt så kan vi ta exemplet med att ”rusta upp slitna förorter.” Vad innebär det att rusta upp en sliten förort? Din gissning är lika god som min, men låt oss säga att det innebär att plocka upp skräp, plantera träd och buskar, fräscha upp fasader, renovera hyreshus och samlingslokaler, starta föreningar och ungdomsverksamhet, osv.

Vad är det som gör detta till en politisk fråga? Gustav Fridolin kan idag ge sig ner till valfri förort och genast börja städa upp, han kan genom insamlingar eller genom att själv skjuta till medel köpa träd, buskar och blommor att plantera. I den mån fastigheter ägs privat eller kommunalt så kan medel doneras med villkor att vissa specifika åtgärder utförs, osv. Ideella föreningar är enkla att starta och hyra av lokaler kan bekostas av medlemsavgifter. Inget av detta kräver något politiskt beslut av något slag.

Det som gör detta till en politisk fråga är att det är underförstått att staten ska använda sin tvångsmakt för att appropriera medel för ändamålet. Och i ljuset av detta så innebär Fridolins uttalande att han anser att en majoritet av väljarna inte ska kunna begränsa statens våldsanvändning i dessa fall. Det är en inversion av Regeringsformens princip att all offentlig makt utgår från folket. Den nya principen är att all offentlig makt utgår från staten; staten är suverän och dess rätt att använda våld den grundläggande rättigheten. Staten kan sedan berättiga medborgarna att i vissa fall få rösta om att begränsa statens tvångsmakt.

Det är, och måste vara, en politisk fråga varje gång staten använder sin tvångsmakt. Om Fridolin vill exkludera vissa frågor från den politiska sfären så måste han även inskränka statens tvångsmakt så att den inte går att använda i de frågorna. Vi kan t.ex. i grundlagen förbjuda staten att bedriva kommersiell verksamhet, äga fastigheter, eller att appropriera medel för subventioner av sådan verksamhet. Om tågen håller tidtabellen blir då en fråga för resenärerna och transportföretagen, och upprustningen av fastigheter en fråga för fastighetsägaren och eventuella hyresgäster. Frågorna är inte längre politiska.

Soran Ismail och nationalitet.

Soran Ismail skriver i gårdagens SvD om nationalitet och har en del bra poänger.

Han poängterar att begreppet nation inte är detsamma som etnisk eller språklig grupp, som nationalister anser. Soran menar även att det inte är en persons känslor som avgör om denne är svensk eller inte, utan menar att det måste baseras på fakta. Medborgarskapet ser han som avgörande för nationstillhörighet.

Ernst Renan avfärdar i sin klassiska essä Qu’est-ce qu’une nation? (Vad är en nation?) att nationen skulle baseras på etnicitet, religion, ras eller språk, och menar istället att nationen måste grunda sig på individers vilja till politiskt samarbete. Medborgarskapet kan ses som en manifestation av individens vilja till ett sådant samarbete – så till vida det inte är påtvingat. En sådan tolkning verkar (utan närmare efterforskning) rimlig och jag håller med Soran om att alla svenska medborgare är svenskar.

Soran ägnar även etnicitet några rader och skriver:

Sedan är det en annan sak att olika medborgare kan ha olika etniciteter, jag till exempel har kurdisk etnicitet. Men det är ett annat ord än nationalitet. Alltså: alla svenska medborgare är svenskar men alla svenskar är inte medborgare.

Jag kan bara tolka detta som att det finns etniska svenskar, varav en majoritet är medborgare i Sverige och somliga som inte är det. Ska vi då fördöma Soran på samma sätt som Reinfeld blev fördömd då han talade om etniska svenskar? SvD skrev då det begav sig att han gick Sverigedemokraternas ärenden och påpekade att:

Det förra MP-språkröret Maria Wetterstrand skriver: ”Eller förresten, begreppet ”etnisk svensk” är faktiskt väldigt knäppt i alla sammanhang jag kan komma på”.

Jag håller med Wetterstrand, men om etnisk svensk är knäppt måste hela begreppet etnicitet vara det. Jag har aldrig riktigt förstått vad som menas med det eller vad det ska vara bra för – kan vi inte skippa det helt?