Arbetstid och ändliga resurser.

Detta är ett svar på http://norran.se/asikter/insandare/article1164387.ece

Hej

För att först bemöta påståendet om arbetstiden. Det finns i princip oändligt med arbetsuppgifter som behöver utföras. Anledningen till att ingen anställer personer att utföra dem är att det inte är lönsamt. Med större löneskillnader mellan de mest och minst produktiva så skulle de mest produktiva kunna anställa personer att göra allt möjligt.

Du märker vartåt det lutar: Marknadslöner. Med marknadslöner så skulle i princip ALLA arbetslösa kunna ha jobb imorgon om de var villiga att erbjuda sina tjänster till ett pris som gjorde dem lönsamma för arbetsgivaren.

35 timmars arbetsvecka med bibehållen lön är inget annat än en löneökning på 14%. Det skulle innebära att en stor del av befolkningen skulle vara olönsam för arbetsgivarna. Dessa kommer inte få jobb. Det resulterar i högre arbetslöshet. Livssituationen för de som trots allt är så produktiva att de kan behålla sitt jobb kommer självklart förbättras – på bekostnad av de mindre produktiva som inte kan få jobb. Men det är klart att de inte klagar, då är de ju osolidariska!

För att sedan använda din egen argumentationsmetod. På 1800-talet förfasades forskarna över att valarna höll på att fiskas ut. Eftersom valolja var en viktig resurs som användes i lampor så spred sig paniken. Valarna skulle ta slut och världen skulle förpassas till mörker. Nu blev det inte så. Gång efter annan har dessa domedagsprofetior seglat upp och varje gång har det visat sig att de hade fel.

Vad du måste förstå är att den enda egentliga resursen är människors tänkande. Olja är i sig ingen resurs. Den finns i jorden och hjälper inte någon. För att det ska bli en resurs måste någon tänka ut hur man ska utvinna oljan ur jorden, hur man ska raffinera den, förbränningsmotorer osv. Som du ser är olja i sig värdelöst utan tänkandet. Eftersom tänkandet är oändligt så är resurserna också oändliga.

Sen den sista felaktigheten (iaf den sista jag tänkt ta upp). Du skriver att vi måste sluta konsumera de resurser för att kommande generationer ska få det bättre. Det första felet du gör här är att likställa en önskan med en rättighet. Vi önskar konsumera resurser idag och den kommande generationen önskar konsumera resurser imorgon. Du ser detta alltså som att båda skulle ha rätt till resurserna. Det är fel. Den som har producerat en resurs har rätt till den.

Ex. jag bakar en paj. Både jag och du önskar äta upp den. Det är inte två legitima krav på pajen utan jag kan såklart göra vad jag vill med den.

Iaf, om vi ändå accepterar din (felaktiga) premiss att önskningar är ett legitimt krav så uppstår andra problem. Vi önskar såklart att vi ska konsumera upp resurserna nu. Men varifrån kommer den andra önskningen? Jo från de som inte är födda än. De existerar inte. Hur kan något som inte existerar ha en önskan? Ditt resonemang är alltså en attack på ett av de mest grundläggande axiomen: Det som existerar existerar. Av det följer också att det som inte existerar existerar inte. Hela ditt resonemang kan alltså avfärdas. Det är komplett nonsens med andra ord.

För skoj skull så kan vi ändå se vad den praktiska följden blir av ditt resonemang. Du menar att vi ska offra värden i vårat liv (avstå konsumtion) för att kommande generationer ska få det bättre. Det innebär att det är omoraliskt att konsumera själv och moraliskt att avstå konsumtion för kommande generationer. Eftersom du själv konsumerar så är du omoralisk och en hycklare. Du inser att det är väldigt opraktiskt att vara moralisk om man har din inställning – det leder nämligen till att du svälter ihjäl.

När folk (med felaktiga uppfattningar) inser att det är opraktiskt att vara moralisk så brukar det resultera i att de rent allmänt skiter i moralen.

Nej den sanna moralen är praktisk eftersom det är moraliskt att se till sitt rationella egenintresse.