Insättning eller utlåning?

Min tes är att de som menar att en bank kan låna ut medel som är insatta (deposited) i banken använder begreppet insättning (deposit) felaktigt. De använder det som en floating abstraction.

Om vi försöker härleda begreppet så blir detta tydligt. Vi förutsätter här en korrekt metafysik, epistemologi, etik och i.a.f. grunderna av politiken såsom rättigheter, egendom och kontrakt.

Vi börjar differentieringen ur gruppen ’egendomskontrakt som innebär att den omedelbara besittningen av egendomen överförs från en part till en annan.’ Alla enheter under begreppet har denna egenskap. Därifrån gör vi en uppdelning i två kategorier – vi specificerar undergrupper. Den egenskap som vi vill sortera efter är huruvida äganderätten till egendomen övergår tillsammans med besittningen.

I den gruppen där äganderätten övergår så finns t.ex. vissa köp och gåvor (köp och gåvor där egendomen inte lämnas kvar hos säljaren eller givaren, d.v.s. köp och gåvor där tradition sker). Mottagaren av egendomen är nu ägaren och kan göra vad den vill med den, och om mottagaren är ett bolag så tas egendomen upp på balansräkningen. Det kan röra sig om pengar eller annan egendom. Det kan vara så att parten som emottar egendomen genom kontraktet förbinder sig att i framtiden leverera något till andra parten t.ex. en viss summa pengar (Rothbard påpekar att ett penninglån där mottagaren får göra vad han vill med pengarna egentligen är ett köp. Varan är pengar idag och betalningen är pengar i framtiden).

Den grupp av kontrakt där besittning övergår men inte äganderätt hittar vi t.ex. pantsättning (mottagaren äger inte föremålet han får i sin besittning, men har rätt att sälja det under vissa omständigheter), lån (i den bemärkelsen att samma egendom återlämnas när lånet upphör – t.ex. om din granne lånar din gräsklippare, han får inte sälja den och sedan lämna tillbaka en likadan), förvaring (bankfack eller liknande, enligt avtalet får inte den som får besittning spekulera med egendomen o.s.v.). Skillnaden mellan de två sista är om mottagaren får använda egendomen till sin egen nytta. Jag vill hävda att det är denna sista typ av kontrakt som korrekt ska benämnas insättning (deposit).

Vi kan observera att ett kontrakt inte kan tillhöra båda dessa kategorier: emottagaren av egendom kan inte både ha äganderätten till egendomen och inte ha det. När det gäller en identifierad specifik sak, t.ex. en bil, är detta uppenbart. När det istället rör sig om fungibel egendom så blir det knepigare. Om någon förvarar 100g guld åt mig spelar det inte någon roll vilken guldtacka jag får ut, så länge den är av samma vikt och kvalitet. Och här får människor för sig att guldet i förvar ägs av besittaren. Parten som lämnat över guldet har förlorat äganderätten, mot sin avsikt. Istället för guld äger han nu en fordran. Kontraktet tillhör därmed den första kategorin.

Frågan om utlåning av insatta medel ska vara tillåtet eller inte är egentligen frågan om en insättning är ett begrepp som betecknar kontrakt i första kategorin (besittnings- och äganderättsövergång) eller andra kategorin (besittnings- men inte äganderättsövergång).
Definitionen av deposit är enligt The American Heritage Dictionary: something, such as money, given for safekeeping. Detta är helt klart inte en äganderättsövergång.

Det behövs ett begrepp som betecknar ett kontrakt som innebär att egendom överlämnas för att hållas i förvar utan att äganderätten, eller några andra rättigheter övergår på mottagaren. Ett kontrakt där mottagaren förpliktigar sig att när det rör specifik egendom hålla denna, och när det rör fungibel egendom hålla en viss mängd i förvar. Detta begrepp är deposit.

Idag betecknar lån, i vardagligt, språkbruk både kontrakt där äganderätten övergår och där den inte gör det. Detta är förvirrande och begreppsförvirringen verkar sprida sig.