Fi och genusvärdeläran

I går publicerades en debattartikel skriven av representanter för Feministiskt initiativ i folkbladet.

Artikeln börjar med att presentera den klassiska värdeparadoxen: varför är diamanter dyrare än vatten, när vatten är så mycket viktigare för människans överlevnad? I artikeln så används dock inte diamanter och vatten utan författarna illustrerar paradoxen genom att jämföra guld och vård. De har även en teoretisk förklaring till paradoxen, mer om detta senare.

Ekonomipolitiska överväganden

Baserat på den här paradoxen så ifrågasätter de om de kostnader som är förenade med statens ägande av guld är försvarbara:

Både i Sverige och i många andra länder finns åtskilliga ton guldtackor lagrade i diverse bankvalv och källare, till vilka en omfattande bevakning är kopplad. Till ingen nytta ligger dessa guldtackor lagrade som ytterst kostsamma hyllvärmare i decennier och sekler. Såsom väl känt, speciellt bland fattiga, bör varje kostnads rimlighet ifrågasättas och en rimlighetsbedömning behöver göras.

Det guld som Riksbanken förvarar utgör idag en del av statens valutareserv. Man skulle förstås kunna sälja guldet och istället ha en reserv bestående av andra tillgångar, t.ex. utländsk valuta, men det skulle ju inte spara nämnvärda resurser. För 2014 så har Riksbanken budgeterat 102 Mkr till förvaltning av tillgångar och även om man kunde halvera denna kostnad så skulle pengarna inte göra mycket till skillnad i välfärden.

Eller menar Fi att staten ska sälja guldet och spendera intäkterna, d.v.s. spendera landets valutareserv? Det finns förstås argument för att inte ha någon valutareserv, eller att inte ha någon riksbank heller för den delen, men är det man vill så bör man argumentera för detta och inte emot guld.

Författarna blandar vidare ihop statens kostnader med privata kostnader. Man menar att de resurser som privata företag nyttjar i sin verksamhet hade gjort större nytta inom välfärden:

De arbetstimmar som krävs för att extrahera guld ur jordskorpan skulle göra betydligt större nytta om de skulle användas till någonting som behövs, exempelvis bygga bort bostadsbristen, höja personaltätheten i (för) skolor, dagis och inom vården etc.

Men hur ska dessa arbetstimmar omdirigeras till välfärden? När en entreprenör väljer hur hon ska sysselsätta sitt ackumulerade kapital så är den viktigaste faktorn den förväntade avkastningen. Fi vill dock förbjuda vinstuttag i välfärden. Då återstår bara Fi’s favoritredskap: tvångsmakten.

Själva argumentet att vissa saker, enligt Fi, behövs och andra inte är också intressant. Det kan nämligen appliceras på allt möjligt och inte enbart brytning av guld. Behövs t.ex. Umeå centrum för genusstudier? Kan inte de arbetstimmar som krävs för att framställa verklighetsfrämmande teorier göra betydligt större nytta om de användes inom vården? Vems värdestandard är det som ska gälla? Det enda sätt, som inte är helt godtyckligt, att avgöra vad som behövs eller inte är att låta individen själv avgöra vad som är viktigt och lämna henne fri att producera och efterfråga detta.

Värdeparadoxen

Värdeparadoxen löstes när ekonomer (bl.a. Carl Menger) utarbetade teorin om marginalnytta. Lite förenklat innebär det att vi inte värderar allt guld, allt bröd eller all vård tillsammans som en enhet, utan att vi alltid värderar hur mycket den marginella enheten är värd.

En svältande person som dör om han inte får mat skulle såklart ge nästan vad som helst för en limpa, men vad skulle han vara beredd att betala för limpa nr. två, tio eller tusen? För varje limpa han köper så blir nästa värd mindre. Idag finns det en otrolig mängd bröd – det t.o.m. slängs en massa bröd i affärerna som inte blir sålt. Så när vi har köpt vårt bröd – tillfredsställt våra viktigaste behov – så kan vi efterfråga annat, t.ex. guld. Guld hamnar såklart långt ner i de flestas värdehierarki, men eftersom det finns relativt lite så är priset ändå högt.

Det intressanta med vård, eller välfärd, är att det i Sverige i princip bara finns en köpare: staten. Man kan lätt tänka sig att det är medborgarna som efterfrågar vård, men så är det inte. Det är exempelvis inte den gnälliga femåringen som drar i sin mammas byxor som efterfrågar glass, det är mamman som har pengarna och förmågan att efterfråga glass på marknaden. Femåringens gnäll kan dock påverka mammans värdering av att köpa barnet en glass. På samma sätt är det staten och inte medborgarna som efterfrågar vård. Medborgarna kan bara, liksom barnet, försöka förmå staten att värdera vård högre.

Staten efterfrågar dels vårdens produktionsmedel som mediciner, läkare, lokaler, maskiner o.s.v., men även den färdiga produkten när staten köper vård av privata företag. Hur resurserna skulle fördelas om medborgarna fick behålla vad de producerade och efterfråga sådant som de, och inte staten, bedömde vara värdefullt vet vi inte.

Genusteorins värdelära

I artikeln skriver författarna såhär:

Vi inom Feministiskt initiativ vet att det som är manligt kodat brukar värderas högre än det som är kvinnligt kodat: Den prestige som framkallas av guldets självuppfyllande värdeökning vilseleder beräkningarna så till den grad att ett tryggt hem och en fungerande vård för varje människa inte alltid anses besitta ett större värde.

De antyder att en betydande del av varors bytesvärde (förmågan att betinga ett pris) är beroende av huruvida varan förknippas med manlighet. Även Yvonne Hirdman delar denna föreställning. I Maktutredningen (SOU 1990:44) så menar hon att sådant som kodas som manligt värderas högt och sådant som kodas som kvinnligt värderas lågt. Själva kodningen är associationer som sker genom nödvändighet till följd av människans tankeformer (mer om detta SOU 1990:44 s. 73-80 eller min uppsats Genusrättsvetenskapen – en filosofisk analys s. 34-38).

Hirdman ger även ett exempel för att belysa detta. När kvinnor inte har haft möjlighet att utföra en viss typ av arbeten (antingen p.g.a. lag eller andra omständigheter) så har lönerna varit relativt höga. När sedan kvinnor fått tillträde så har lönerna sjunkit, och många män som tidigare arbetat där sökt sig till andra arbeten. Detta skeende förklaras med att när enbart män arbetade där så var arbetet manligt kodat, d.v.s. förknippat med män, och därför högt värderat. När sedan kvinnor får tillträde så ändras kodningen och arbetet nervärderas. Hirdman kallar detta ”den järnhårda genuslagen”.

När man inser att löner är ett pris på arbetskraft och försöker applicera denna genuslag på andra prisförändringar så framstår den som helt absurd. Låt mig ge ett exempel. Innan den industriella revolutionen så arbetade kvinnor i hemmet, bl.a. genom att spinna ull eller bomull med hjälp av spinnrockar. När produktionen senare övergick till spinnmaskiner drivna av ångkraft så sjönk priserna mycket, och många av de hemarbetande kvinnorna valde att göra annat än att spinna i hemmet.

Frågan är nu varför priset på tråd och garn sjönk när produktionen industrialiserades? Var det för att produktionen i hemmet var manligt kodad och industriproduktionen medförde att garnet istället blev kvinnligt kodat? Varför slutade kvinnorna spinna i hemmet och istället tillverkade annat eller började arbeta i fabrikerna? Vilken kodning fick dem att lämna den gamla produktionsmetoden?

Svaret är att genuskodning är totalt nonsens. Priserna på garn sjönk eftersom den mer effektiva produktionen ökade utbudet. Marginalnyttan för det miljonte nystanet garn är betydligt lägre än det tusende, och för att sälja den större kvantiteten var handlarna tvungna att sänka sina priser. När priset på garn minskade så minskade även marginalnyttan för en arbetstimma vid spinnrocken, den timman kunde nu användas på bättre sätt genom att arbeta en timma i en fabrik eller tillverka något annat i hemmet.

På samma sätt så ökar utbudet av arbetskraft inom en viss bransch om halva befolkningen, som förut stängts ute, nu får tillträde. Arbetsgivarnas marginalnytta för arbetare 1000 är lägre för arbetare 100 och för att det ska vara lönsamt att anställa de extra arbetarna så måste lönerna ner. När lönerna sjunker så blir marginalnyttan av de arbetade timmarna för löntagaren lägre inom branschen, och de som tror sig kunna få en högre lön i någon annan bransch söker sig dit.

Se där, teorin om marginalnytta kunde lösa alla tre problem.