Yvonne Hirdman

För ett antal veckor sedan var jag inblandad i ett helt vanligt samtal om alldagliga ting – vad vi brukar kalla småprat. Vi kom in på TV-programmet Historieätarna, och specifikt det avsnitt där Yvonne Hirdman var med. Jag kunde inte låta bli att påpeka att jag starkt ogillade Yvonne Hirdman. Stämningen ändrades helt, någon himlade med ögonen, och för ett ögonblick blev det tyst. Eftersom ingen frågade varför så avstod jag att leverera en monolog á la Paolo Roberto i P3, och någon återupptog samtalet på ett annat ämne.

Jag tänkte i.a.f. skriva några rader om varför jag ogillar Hirdman – en människa jag aldrig någonsin träffat. Vad jag håller emot henne är hennes idéer, som tyvärr har haft en reell påverkan på akademiker, studenter och i viss mån allmänheten; hon har skrivit ett flertal böcker som används som kurslitteratur på diverse kurser, hon har drivit på för att implementera gensuperspektiv i högre utbildningar, och hon var ett av de tunga namnen bakom Maktutredningen (SOU 1990:44).

Med tanke på att Hirdmans egenkonstruerade genusteori bygger på determinism, d.v.s. att vi själva inte har möjlighet att påverka våra handlingar eller vårt medvetandes kognitiva innehåll – detta bestäms av externa faktorer -, så är det ironiskt att en av Maktutredningens uppgifter var att undersöka “medborgarnas möjligheter att påverka sina levnadsvillkor”.

Hirdmans determinism baserar sig på hennes epistemologi. Hon menar att vi inte själva har kontroll över bildandet av begrepp utan att detta är en automatisk process som drar igång med orsakssambandets nödvändighet så fort vi exponeras för verkligheten.

Hirdman menar att det mänskliga medvetandet sorterar all information i motsatspar: stark och svag, snabb och långsam, bra och dålig, man och kvinna o.s.v. Dessa par ordnas sedan av medvetandet i associationskedjor. På ena sidan får vi t.ex. stark, snabb, bra och man, och detta kommer bestämma våra tankar och handlingar. Om vi ser att en man dricker whiskey så kommer whiskey hakas på kedjan och därefter associeras med män, och kvinnor kommer därför inte köpa whiskey.

Den här associationskedjan är inte bara något som vi kan råka falla in i när vi inte anstränger oss för att ta reda på hur saker och ting faktiskt är, utan den hindrar enligt Hirdman att vissa tankar överhuvudtaget kan tänkas. Med andra ord så  har vår mentala struktur – genusstrukturen – effektivt avskärmat oss från, och därmed ersatt, verkligheten.

Med en sådan teori blir allsköns initierande av våld plötsligt logiskt. Det är såklart så att den rådande genusstrukturen hindrar kvinnor från att tänka tanken att de borde bli styrelseledamöter i börsbolag – detta är ju maskulint kodat i kedjan. Om vi bara kvoterade lika andelar män och kvinnor i styrelserna så skulle styrelseledamot istället kodas neutralt eller rent av feminint och kvinnor skulle helt plötsligt kunna tänka tanken att de vill sträva efter en sådan tjänst.

Hirdman gör ett försök att implementera denna teori universellt och erbjuder även en genusvärdelära – i absurditet fullt likvärdig med Marx arbetsvärdelära. Det är kodningen som maskulinum eller femininum som avgör sakers värde; maskulit kodade tjänster och varor har ett högt värde, medan feminint kodade har ett lågt. När kvinnor kommer in i ett mansdominerat yrke så kodas yrket om och värdet sjunker. Individens möjlighet att objektivt utvärdera varors värde utefter den marginalnytta de tillför är icke-existerande; genusstrukturen bestämmer våra värdeomdömen. Chefen för bolaget kan med andra ord inte avgöra vilket värde en arbetssökande kommer tillföra företaget baserat på dennes individuella egenskaper utan hans hjärna determineras att välja en man om verksamheten är maskulint kodad och en kvinna om verksamheten är feminint kodad.

Nåväl, jag tänker inte göra en lång utläggning om varför determinism är en självvederläggande ståndpunkt, utan jag tänkte komma tillbaka till Yvonne Hirdman. Varför presenterar hon en teori som går ut på att våra tankar är determinerade? Förstår hon inte att det innebär att även hennes tankar måste vara detrminerade? Jo, det gör hon – och det är hela poängen!

I en söndagsintervju med Yvonne Hirdman i SvD kan vi läsa följande:

Plötsligt mindes Yvonne Hirdman sina egna studentår i Stockholm, debatterna på Tavernan, de som brukade slutade med dans. Hur Staffan Beckman, kanske Göran Rosenberg och Jan Guillou också, var där och talade om Palestina.

–Jag förstod ingenting. Och, det värsta av allt: Jag tog aldrig reda på vad det handlade om. Så fungerar kvinnors underordning vilket är oerhört plågsamt, eftersom det är så förödande för självkänslan.

Ändå var du akademiker?

–Nja, då var jag väl bara vanlig studentska. Men trots att pappa var lärare, och mamma var den hon var, måste jag haft en självbild att jag var korkad. Att allt det där inte var min värld. Det gör mig mest upprörd av allt, att man kan stänga av sitt huvud, sin förståelse, bara hänga med.

Att Yvonne Hirdman, trots bristande självkänsla, ändå började studera som ung kan hon förstås tacka sin mamma för. Det började med konsthistoria. Och sedan, när hon blev gravid redan som 20-åring, fanns mamman som stöd.

–Där stod jag, som knappt gjort någonting för att bli med barn. Det var bara osis. Det är detta som präglat hela min kvinnogeneration: att inte kunna göra något åt sitt liv. Bara finna sig.

Med andra ord tänkte hon inte några självständiga tankar under ungdomen utan hängde med och fann sig – stängde av sitt huvud -, vilket resulterade i dålig självkänsla då hon inte var stolt över detta. Vi har säkert alla, när vi var små och hade gjort något vi skämdes över, tagit den enkla vägen och skyllt ifrån oss; “det var inte mitt fel”, “jag kunde inte hjälpa det”, “jag hade inget val.” Hirdman har tagit denna ursäkt till en helt annan nivå och konstruerat en invecklad universell teori som förklarar varför det faktiskt inte var hennes fel – det är helt enkelt så genusstrukturerna fungerar.

Nederlag, men det var inte ditt fel. Duka under för en kosmisk komplott, det är inget att skämmas för. Du är inte feg, du är martyr. (Umberto Eco, Foucaults Pendel)

Vill Gudrun Schyman utnyttja kvinnor inom välfärden?

Ett inlägg om hur vi kan få mer resurser till välfärden.

Vänsterns förslag

Åtminstone Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ vill förbjuda vinster inom välfärden. Man resonerar att de värden som går till ägarna i form av vinster kan användas i verksamheten, och tror att ett förbud mot vinster kommer leda till en bättre och mer resursstark vård. Såhär uttrycker sig Gudrun Schyman i dagens DN:

– Skälet till att vi är emot vinstuttag är att välfärdsverksamhet inte är det samma som att producera bilar eller korv. Verksamheten går inte att slimma så att det går att ta ut de vinster som de större bolagen kräver. Det finns företag som är väldigt bra som drivs av kvinnor och de skulle säkert bli kvar även om man inte får göra stora vinstuttag. Man kan ju använda vinster till att förbättra verksamheten ännu mer, anställa mer personal, höja lönerna, bättre arbetsmiljö. Drivkraften för kvinnor som har startat sådant här är inte vinsten utan att få göra ett bra jobb.

Ett sådant uttalande är oförskämt av Schyman. Låt mig förklara.

Om en företagare köper material för X kr och anställer arbetare för att under ett år bearbeta detta material till slutprodukter till en total lönekostnad om X kr så är kostnaden för slutprodukten 2X kr. Om företagaren vid årets slut säljer dessa produkter för sammanlagt 2X kr så har hon inte gjort någon vinst; 2X kr – 2X kr = 0 kr.

Det enda företagaren har åstadkommit är att byta 2X kr vid årets början mot 2X kr vid årets slut. Problemet är att vi värderar saker i tiden, d.v.s. vi värderar en tillfredsställelse idag högre än en i framtiden. Vi har s.k. tidspreferens. Få skulle t.ex. vara likgiltig inför en arbetsgivares förslag att betala ut lönen med ett års fördröjning. För att företagaren ska avstå 2X kr i början av året krävs alltså att hon erhåller mer än 2X kr i slutet av året. Ersättningen för att avstå pengar idag för att erhålla dem i framtiden kallas ränta, och denna är en den del av vinsten som inte är beroende av osäkerhet.Den företagare vars intäkter helt äts upp av kostnader gör med andra ord en förlust; hon byter något hon värderar mer (pengar idag) mot något hon värderar mindre (pengar i framtiden).

Givet detta så ser vi vilken syn Schyman har på kvinnor. Hon räknar kallt med att kvinnliga företagare skulle bli kvar inom välfärdssektorn, trots att det skulle innebära en faktiskt förlust. Sjukvården ska alltså, enligt Schyman, förbättras genom att utnyttja kvinnor som av sin förmodade altruistiska natur skulle vara beredda att ställa medel till förfogande utan ersättning? Patetiskt!

Ingen företagare med självrespekt skulle fortsätta driva sin verksamhet under sådana förhållanden, och få kan väl betvivla att en återgång till uteslutande offentliga aktörer är det slutliga målet?

Mitt förslag

Om vi verkligen vill öka resurserna inom vården utan att tillföra mer skattepengar så har jag ett mycket bättre förslag: skattebefria samtliga välfärdsbolag. Ja du läste rätt, ett steg på vägen är att reducera bolagsskatten för företag inom välfärden till 0%.

Innan vi närmare går in på hur det skulle fungera så kan jag passa på att poängtera att de skatteintäkter som staten idag får från välfärdsbolagen är närmast försumbara, och att skatteintäkterna såklart helt skulle försvinna även om vinster förbjöds; om vinsten är 0 kr så kommer skatten bli 0 kr, oavsett skattesats.

Nu, så. Låt oss betrakta alla välfärdsbolag gemensamt som en enhet. De har intäkter (X) och kostnader (Y). Intäkterna kommer från det offentliga, och kostnaderna är löner, hyra, förbrukningsmateriel, avskrivningar på maskiner o.s.v. Skillnaden dem emellan är bruttovinsten (Z). Från bruttovinsten måste vi dock dra bolagsskatt och eventuella kostnader för att sätta upp ett företag på Guernsey och andra kostnader för skatteplanering (S).

Avkastningen (A) för branschen är (Z-S)/Y=A. Låt oss anta att avkastningen för välfärdsbolagen är sådan att den inte vida överstiger vad företag kan förvänta sig i andra branscher, och det därför inte finns något direkt incitament för privata aktörer att allokera mer resurser till välfärden.

Vad händer då om vi tar bort S ur ekvationen? Förutsatt att S är positiv (d.v.s. en verklig kostnad) så får vi den nya avkastningen (A2) som är Z/Y= A2. Och A2 är såklart större än A. Den nya högre avkastningen inom branschen innebär incitament för privata aktörer att allokera mer kapital till branschen.

Eftersom intäkterna i princip är fasta, de fastställs av staten, så måste det nya kapitalet, hur det än används – löner, förbrukningsvaror, kapitalvaror – pressa upp kostnader och pressa ner avkastningen till den gamla nivån (se t.ex. George Reisman). Resultatet är att företagens utgifter för skatt och skatteplanering minskar och deras utgifter för vård ökar. Företagens vinst blir något större tack vare av att de nu använder mer kapital med bibehållen avkastning.

Låter det som en bra idé? Finns det några uppenbara fallgropar jag missat?

Radikalfeminismen och medvetandets makt över verkligheten.

Idag har Cornucopia? rapporterat om att Feministiskt initiativ har köpt gilla-markeringar till sin Facebook-sida.

Han skriver bl.a.:

FI köper helt enkelt sina följare på Facebook och har inte alls så stort stöd som de hävdar. Vad man ägnar sig åt är att köpa sig en berättelse om framgång, för om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger blir den sann – och folk (kvinnor) röstar därmed på dem.

Många ser det här säkert som en strategi för att få uppmärksamhet, men faktum är att det är en integrerad del i den radikalfeministiska världsbilden – den grundläggande synen på existens och medvetande.

Radikalfeminismens stora ideolog är Catharine A. MacKinnon. Hon bygger sina teorier på en i grunden Marxistisk bas, men är i många avseenden kritisk till hans teorier (se Toward a Feminist Theory of the State, framförallt första kapitlet och s. 83 ff.)

Enligt MacKinnon så existerar verkligheten, människor och kollektiva medvetanden. De förhåller sig till varandra på så sätt att existensen determinerar hur människor agerar och tänker, och klassificerar därigenom människor i sociala grupper. Dessa grupper genererar kollektiva medvetanden, som i sin tur formar existensen. Som vi ser så är det en cirkel, och enligt MacKinnon är det verklighetens essens att ständigt återskapa sig själv.

Idag domineras denna process av det manliga kollektiva medvetandet – patriarkatet. Detta patriarkat är, enligt MacKinnon, nästan metafysiskt perfekt. Det skapar verkligheten på ett sätt som framstår som objektivt, som om det var den enda möjliga verkligheten. Eftersom existensen – de faktiska entiteterna, dess relationer och ordning, naturlagarna, o.s.v. – är skapade av det manliga kollektiva medvetandet, så korresponderar de mot det manliga, objektiva perspektivet och genom observation kommer det framstå som självklart och nödvändigt.

Alla människors upplevelser av att leva är därför deras reaktion på att leva i ett patriarkat – inte observation av en av medvetandet oberoende verklighet. Genom sin egen och andra kvinnors reaktioner på att leva i ett patriarkat, kombinerat med en dialektisk tankeprocess, så har denna metafysik uppenbarat sig för MacKinnon och hon har nått insikten att det går att bryta denna cirkel. Ett sätt att göra detta är att förkasta rationell epistemologi, observation, vetenskaplig metod, logik, Newtons lagar o.s.v. Detta är saker som korresponderar mot den rådande verkligheten och hjälper därför till att upprätthålla den.

Med andra ord så går det att förändra existensen genom att en grupp – en klass – förändrar sitt kollektiva medvetande. Klassens kollektiva medvetande måste alltså avvika från rådande verklighet om den ska kunna skapa en annan, bättre verklighet; om de följer fakta och logik så cementerar de patriarkatet och motverkar sitt syfte. Läser man igenom deras partiprogram så blir det tydligt att just avvika från verkligheten är deras paradgren – den hålls på ordentligt avstånd.

Slutsatsen är att radikalfeminismen, enligt sina egna premisser, måste fantisera och ljuga – fabricera en ny verklighet – för att förändra den verklighet de hatar. Verkligheten existerar dock oberoende av något medvetande och låter sig inte påverkas. Existensen är obeveklig – saker är vad de är – och Newtons lagar gäller oavsett hur mycket könsmaktsperspektiv som införs i skolan.

Fi och genusvärdeläran

I går publicerades en debattartikel skriven av representanter för Feministiskt initiativ i folkbladet.

Artikeln börjar med att presentera den klassiska värdeparadoxen: varför är diamanter dyrare än vatten, när vatten är så mycket viktigare för människans överlevnad? I artikeln så används dock inte diamanter och vatten utan författarna illustrerar paradoxen genom att jämföra guld och vård. De har även en teoretisk förklaring till paradoxen, mer om detta senare.

Ekonomipolitiska överväganden

Baserat på den här paradoxen så ifrågasätter de om de kostnader som är förenade med statens ägande av guld är försvarbara:

Både i Sverige och i många andra länder finns åtskilliga ton guldtackor lagrade i diverse bankvalv och källare, till vilka en omfattande bevakning är kopplad. Till ingen nytta ligger dessa guldtackor lagrade som ytterst kostsamma hyllvärmare i decennier och sekler. Såsom väl känt, speciellt bland fattiga, bör varje kostnads rimlighet ifrågasättas och en rimlighetsbedömning behöver göras.

Det guld som Riksbanken förvarar utgör idag en del av statens valutareserv. Man skulle förstås kunna sälja guldet och istället ha en reserv bestående av andra tillgångar, t.ex. utländsk valuta, men det skulle ju inte spara nämnvärda resurser. För 2014 så har Riksbanken budgeterat 102 Mkr till förvaltning av tillgångar och även om man kunde halvera denna kostnad så skulle pengarna inte göra mycket till skillnad i välfärden.

Eller menar Fi att staten ska sälja guldet och spendera intäkterna, d.v.s. spendera landets valutareserv? Det finns förstås argument för att inte ha någon valutareserv, eller att inte ha någon riksbank heller för den delen, men är det man vill så bör man argumentera för detta och inte emot guld.

Författarna blandar vidare ihop statens kostnader med privata kostnader. Man menar att de resurser som privata företag nyttjar i sin verksamhet hade gjort större nytta inom välfärden:

De arbetstimmar som krävs för att extrahera guld ur jordskorpan skulle göra betydligt större nytta om de skulle användas till någonting som behövs, exempelvis bygga bort bostadsbristen, höja personaltätheten i (för) skolor, dagis och inom vården etc.

Men hur ska dessa arbetstimmar omdirigeras till välfärden? När en entreprenör väljer hur hon ska sysselsätta sitt ackumulerade kapital så är den viktigaste faktorn den förväntade avkastningen. Fi vill dock förbjuda vinstuttag i välfärden. Då återstår bara Fi’s favoritredskap: tvångsmakten.

Själva argumentet att vissa saker, enligt Fi, behövs och andra inte är också intressant. Det kan nämligen appliceras på allt möjligt och inte enbart brytning av guld. Behövs t.ex. Umeå centrum för genusstudier? Kan inte de arbetstimmar som krävs för att framställa verklighetsfrämmande teorier göra betydligt större nytta om de användes inom vården? Vems värdestandard är det som ska gälla? Det enda sätt, som inte är helt godtyckligt, att avgöra vad som behövs eller inte är att låta individen själv avgöra vad som är viktigt och lämna henne fri att producera och efterfråga detta.

Värdeparadoxen

Värdeparadoxen löstes när ekonomer (bl.a. Carl Menger) utarbetade teorin om marginalnytta. Lite förenklat innebär det att vi inte värderar allt guld, allt bröd eller all vård tillsammans som en enhet, utan att vi alltid värderar hur mycket den marginella enheten är värd.

En svältande person som dör om han inte får mat skulle såklart ge nästan vad som helst för en limpa, men vad skulle han vara beredd att betala för limpa nr. två, tio eller tusen? För varje limpa han köper så blir nästa värd mindre. Idag finns det en otrolig mängd bröd – det t.o.m. slängs en massa bröd i affärerna som inte blir sålt. Så när vi har köpt vårt bröd – tillfredsställt våra viktigaste behov – så kan vi efterfråga annat, t.ex. guld. Guld hamnar såklart långt ner i de flestas värdehierarki, men eftersom det finns relativt lite så är priset ändå högt.

Det intressanta med vård, eller välfärd, är att det i Sverige i princip bara finns en köpare: staten. Man kan lätt tänka sig att det är medborgarna som efterfrågar vård, men så är det inte. Det är exempelvis inte den gnälliga femåringen som drar i sin mammas byxor som efterfrågar glass, det är mamman som har pengarna och förmågan att efterfråga glass på marknaden. Femåringens gnäll kan dock påverka mammans värdering av att köpa barnet en glass. På samma sätt är det staten och inte medborgarna som efterfrågar vård. Medborgarna kan bara, liksom barnet, försöka förmå staten att värdera vård högre.

Staten efterfrågar dels vårdens produktionsmedel som mediciner, läkare, lokaler, maskiner o.s.v., men även den färdiga produkten när staten köper vård av privata företag. Hur resurserna skulle fördelas om medborgarna fick behålla vad de producerade och efterfråga sådant som de, och inte staten, bedömde vara värdefullt vet vi inte.

Genusteorins värdelära

I artikeln skriver författarna såhär:

Vi inom Feministiskt initiativ vet att det som är manligt kodat brukar värderas högre än det som är kvinnligt kodat: Den prestige som framkallas av guldets självuppfyllande värdeökning vilseleder beräkningarna så till den grad att ett tryggt hem och en fungerande vård för varje människa inte alltid anses besitta ett större värde.

De antyder att en betydande del av varors bytesvärde (förmågan att betinga ett pris) är beroende av huruvida varan förknippas med manlighet. Även Yvonne Hirdman delar denna föreställning. I Maktutredningen (SOU 1990:44) så menar hon att sådant som kodas som manligt värderas högt och sådant som kodas som kvinnligt värderas lågt. Själva kodningen är associationer som sker genom nödvändighet till följd av människans tankeformer (mer om detta SOU 1990:44 s. 73-80 eller min uppsats Genusrättsvetenskapen – en filosofisk analys s. 34-38).

Hirdman ger även ett exempel för att belysa detta. När kvinnor inte har haft möjlighet att utföra en viss typ av arbeten (antingen p.g.a. lag eller andra omständigheter) så har lönerna varit relativt höga. När sedan kvinnor fått tillträde så har lönerna sjunkit, och många män som tidigare arbetat där sökt sig till andra arbeten. Detta skeende förklaras med att när enbart män arbetade där så var arbetet manligt kodat, d.v.s. förknippat med män, och därför högt värderat. När sedan kvinnor får tillträde så ändras kodningen och arbetet nervärderas. Hirdman kallar detta ”den järnhårda genuslagen”.

När man inser att löner är ett pris på arbetskraft och försöker applicera denna genuslag på andra prisförändringar så framstår den som helt absurd. Låt mig ge ett exempel. Innan den industriella revolutionen så arbetade kvinnor i hemmet, bl.a. genom att spinna ull eller bomull med hjälp av spinnrockar. När produktionen senare övergick till spinnmaskiner drivna av ångkraft så sjönk priserna mycket, och många av de hemarbetande kvinnorna valde att göra annat än att spinna i hemmet.

Frågan är nu varför priset på tråd och garn sjönk när produktionen industrialiserades? Var det för att produktionen i hemmet var manligt kodad och industriproduktionen medförde att garnet istället blev kvinnligt kodat? Varför slutade kvinnorna spinna i hemmet och istället tillverkade annat eller började arbeta i fabrikerna? Vilken kodning fick dem att lämna den gamla produktionsmetoden?

Svaret är att genuskodning är totalt nonsens. Priserna på garn sjönk eftersom den mer effektiva produktionen ökade utbudet. Marginalnyttan för det miljonte nystanet garn är betydligt lägre än det tusende, och för att sälja den större kvantiteten var handlarna tvungna att sänka sina priser. När priset på garn minskade så minskade även marginalnyttan för en arbetstimma vid spinnrocken, den timman kunde nu användas på bättre sätt genom att arbeta en timma i en fabrik eller tillverka något annat i hemmet.

På samma sätt så ökar utbudet av arbetskraft inom en viss bransch om halva befolkningen, som förut stängts ute, nu får tillträde. Arbetsgivarnas marginalnytta för arbetare 1000 är lägre för arbetare 100 och för att det ska vara lönsamt att anställa de extra arbetarna så måste lönerna ner. När lönerna sjunker så blir marginalnyttan av de arbetade timmarna för löntagaren lägre inom branschen, och de som tror sig kunna få en högre lön i någon annan bransch söker sig dit.

Se där, teorin om marginalnytta kunde lösa alla tre problem.

Syftet med alkoholskatt?

Idag har jag tänkt lite på vad syftet med punktskatten på alkohol är. Tidigare har jag, väldigt naivt, tänkt att staten höjer alkoholskatten med jämna mellanrum för att de tycker att priset på alkohol är för lågt och att en höjning av skatten skulle medföra en höjning. Nåväl, idag slog det mig att Systembolaget har monopol. Det har jag iofs. vetat länge – det är svårt att undgå -, men det var först nu som jag integrerade min kunskap om monopol och monopolpriser med frågan om alkoholskatter.

Systembolaget är alltså monopolist. Av det följer att de kan ta ut monopolpriser. De kan helt fritt välja priser utan att riskera att bli utkonkurrerade. Det finns inget som hindrar dem att ta 400:- eller tom. 1000:- för 700cl Absolut Vodka. Priset på Systembolaget är inte beroende av punktskatten.

Så vad har då alkoholskatten för funktion? Jo, den fungerar i praktiken som en protektionistisk tariff. Syftet är att höja priset på alla alternativ till Systembolagets försäljning. Det är en straffskatt på e-handel, folköl och alkoholförsäljning på krogar och restauranger för att konsumenterna inte ska välja dessa före Systembolaget.

Om man i Tyskland sänker sin alkoholskatt så innebär konkurrensen att priserna där sjunker. För att inte tappa försäljning till e-handel så kan Systembolaget sänka sina priser, men de kan också höra med staten om de inte kan öka den svenska skatten vilket gör den importerade alkoholen dyrare (eftersom punktskatten ska betalas vid distansförsäljning, privat införsel påverkas dock inte). Alltså tänker jag mig att det inte är så att Systembolaget höjer sina priser för att skatten höjs, utan att skatten höjs för att Systembolaget vill höja sina priser.

Vad som skulle vara intressant att veta är hur Systembolaget sätter sina priser. Monopolister brukar generellt sätta sina priser så att profiten maximeras, men kollar man årsredovisningen så har Systembolaget väldigt lågt rörelseresultat. En jämförelse med Axfood för år 2013 ger att Systembolaget har något lägre bruttomarginal (12,8% jämfört med 13,7%) och mycket lägre rörelsemarginal (0,7% jämfört med 3,5%). Skillnaden förklaras av Systembolagets högre försäljningskostnader.

Om man kollar incitamenten så borde Systembolaget sätta monopolpriser för att maximera intäkterna, sen, i brist på vinstincitament, låta kostnaderna skena iväg. Är det vad som sker?

Tillägg:

Med andra ord så tar Systembolaget ut monopolpriser och vinsterna fördelas på anställda, fastighetsägare osv.

Tillägg 2:

Man skulle också kunna se punktskatten som ett sätt för staten att få ut sin del av försäljningen först. Monopolister har ju en tendens att låta kostnaderna stiga, och på sikt förvandlas monopolistisk profit till förlust. Ett klassiskt exempel är US Postal Service. Om staten inte tog punktskatten finns det alltså en risk att det inte skulle bli någon vinst för Systembolaget att dela ut till sin ägare. Nu försäkrar sig staten om den vinsten genom att dra den direkt från försäljningspriset. På en burk starköl 5% som kostar 10:- så drar staten 44,5% i punktskatt. Efter det spelar det inte så stor roll om Systembolagets intäkter nätt och jämt täcker utgifterna – pengarna är redan säkrade.

Rand’s robot.

At Mises.org Robert Gordon discusses the book The New Libertarianism: Anarcho-Capitalism by J. Michael Oliver in a Mises Daily article.

J. Michael Oliver apparently takes a few stabs at Ayn Rand in his book. Gordon presents, and agrees with, a couple. I will examine Gordons claim that ”Rand’s robot” fails to prove the validity of ethical egoism. He writes:

Why is the indestructible robot unable to have values? The answer, according to Rand, is that because the robot cannot be destroyed or damaged, nothing can matter to it. But why does the robot’s invulnerability imply that nothing matters to it? The answer is that because the purpose of values is to promote one’s own survival, indestructibility removes the point of values. If nothing can kill or injure it, it doesn’t need to do anything to prevent being killed or injured.

But this isn’t an argument at all for ethical egoism: Rand’s conclusion follows only if one already accepts that the purpose of values is to secure one’s own survival. Suppose the robot is altruistic: why would its own invulnerability prevent it from valuing the welfare of others?

I don’t think Gordon understands the purpose of the example with the robot; it isn’t the proof of, or an argument for, ethical egoism. When Rand presents the robot, she has already induced (or, actually, reduced from the concept of value) that keeping yourself in existence is an ultimate purpose which gives rise to values. This is the positive proof (I do not intend to repeat the whole thing here).

”Rand’s robot” is presented to offer contrast. After showing how a whole range of values apply to a living creature trying to stay in existance, she wants to see if any of them still apply to a indestructible robot; they do not.

The example with the robot is simply to show that you cannot give it any reason to act. Asking if its invurnability prevents it from valuing the welfare of others is the worng question; asking why it – or any human being – should be altruistic is. If Gordon thinks there are reasons for the robot to be altruistic, I would like to hear them.

Konkurrensverket begränsar konkurrensen.

I december 2013 förvärvade Swedbank Franchise AB (Swedbank) hundra procent av aktierna i Svensk Fastighetsförmedling AB. Swedbank äger sedan tidigare Swedbank Fastighetsbyrå AB. Konkurrensverket vill förbjuda detta förvärv då de menar att det:

förväntas medföra en försämring av konkurrensen på mäklarmarknaden, som en följd av den effektiva konkurrens som Fastighetsbyrån och Svensk Fastighetsförmedling har utövat på varandra utsläcks. Detta riskerar i sin tur riskerar leda till konsumentskada genom höjda priser och sämre kunderbjudande. Förvärvet är därigenom ägnat att påtagligt hämma konkurrensen på en mängd lokala marknader. (P. 95, dubblett av riskerar i original.)

Tanken här är tämligen rättfram: De båda bolagen har förut försökt ta marknadsandelar av varandra genom att erbjuda låga priser och god service. I fortsättningen kommer de dock inte göra detta för att konkurrensen dem emellan blir ett nollsummespel för den gemensamma ägaren Swedbank. Konkurrensverket menar att eftersom de inte längre konkurrerar med varandra kan de höja priserna och försämra utbudet på konsumentens, dvs bostadssäljarens, bekostnad (se p. 134 -149).

Är detta ett rimligt antagande? Faktum är att det är en ren gissning från Konkurrensverket. Deras egen analys av marknaden verkar även motsäga detta.

Den långsiktiga trend som finns är att fler och fler säljare av, i vart fall, privatbostäder anlitar en mäklare att sköta försäljningen. När det handlar om småhus anlitas mäklare i 91 procent av alla försäljningar. (P. 31)

Man kan ju fråga sig varför trenden är att allt färre säljer sina bostäder privat. Det är trots allt fritt fram att själv hitta en köpare. Förklaringen finns i rapporten:

En annan långsiktig trend är att fler och fler fastighetsmäklare ansluter sig till och arbetar inom kedjor istället för att arbeta i fristående företag. År 2000 var endast 17 procent av medlemmarna i Mäklarsamfundet ansluta till en mäklarkedja medan 83 procent var fristående företag. Nu är situationen den omvända. År 2014 är 70 procent av mäklarsamfundets medlemmar anslutna till en mäklarkedja och endast 30 procent bedriver sin verksamhet under eget varumärke. Att allt fler av mäklarna är anslutna till kedjor och därigenom har tillgång till stöd vad gäller marknadsföring av varumärket och back office-funktioner gör det svårare för fristående mäklare att konkurrera, vilket ytterligare driver på kedjeanslutningen. (P. 32)

Och:

Vidare tillhandahåller konceptgivare även supporttjänster avseende exempelvis marknadsföringsmaterial, IT-system, juridisk support, omvärldsbevakning, rekrytering, försäljning och utbildning. Gemensamma marlaiadsföringsinsatser och produktutveckling är också viktiga uppgifter för centralorganisationen. (P. 35)

Det är uppenbart att marknaden är i förändring. Bildandet av kedjor ger stordriftsfördelar där kedjorna kan erbjuda en bättre tjänst till lägre pris än de fristående mäklarna. I valet mellan att sälja själv och sälja genom mäklare är mäklarkedjornas erbjudande mer attraktivt för säljarna. Det är så förmånligt att sälja genom mäklarkedjorna att:

Av analysen framgår att en 10-procentig prishöjning av mastighetsmäklartjänster inte skulle bli olönsam på grund av att kunderna försvinner till privatmarknaden. (P. 72)

Med andra ord så har den koncentration som hittills skett på mäklartjänstmarknaden varit bra för kunderna. Anledningen är att på en fri marknad, dvs en marknad där det är fritt fram att etablera nya mäklarfirmor eller för redan existerande mäklarkedjor att expandera sin verksamhet, är det enda sättet att öka sin marknadsandel att erbjuda en bättre produkt.

Konkurrensverket tror dock inte att detta konkurrenstryck skulle förhindra kedjorna att efter köpet höja priserna, för att:

Inträdeshindren på fastighetsmäklarmarknaden är alltså mycket höga. [!] Det är därför inte troligt att ett potentiellt marknadsinträde eller expansion av marknadens befintliga aktörer kan utsätta Fastighetsbyrån för ett tillräckligt konkurrenstryck för att motverka de skadliga effekterna av förvärvet. (P. 182)

Jag skulle istället hävda att mäkleri är en bransch där inträdeshindren är otroligt små – uppenbarligen så säljs ju nio procent av småhusen utan mäklare, dvs. av konkurrerande privatpersoner utan utbildning. Observera att historiskt så har inte ens företag med en dominerande ställning i industrier där etableringskostnaderna faktiskt är stora haft möjlighet att ta ut överpriser, jmf. Standard Oil eller Alcoa. Att hög koncentration på en marknad med fritt inträde ”normalt” ger upphov till konkurrenshämmande effekter stämmer inte – det finns inga empiriska bevis för detta.

Att hindra företag att söka stordriftsfördelar gynnar inte konsumenter, om någon så gynnar det ineffektiva företag med höga kostnader som annars hade konkurrerats ut av bättre organiserade företag.

För den som vill läsa mer om teorierna bakom konkurrenslagstiftning – den så kallade perfect competition-doktrinen – kan jag rekommendera George Reismans essä på ämnet. Om konkurrenslagstiftning generellt, med flera fallstudier, går att läsa i Antitrust – the case for repeal av D. T. Armentano.

Gustav Fridolin och vad som borde eller inte borde vara politiska frågor.

DN Debatt har idag en artikel av Gustav Fridolin, språkrör för MP.

Utöver det vanliga tramset om klimathot hakade upp mig mer än vanligt på en detalj i texten. Fridolin menar att vissa frågor är för viktiga och för stora att avgöra politiskt:

Men den här retoriken riskerar också bli ett problem för Sverige. En ny regering måste klara det alliansen inte klarat av: att lägga fast en politisk riktning för Sverige med ett bredare stöd än inom den egna regeringen. Det finns frågor som är för stora för att grävas ner i politiska skyttegravar. Klimatutmaningen kräver politisk samling. Det borde inte vara en politisk fråga om man ska kunna lita på att tåget går i tid eller om vi ska rusta upp slitna förorter.

I det här stycket smugglar Fridolin in en princip som jag tror att få ställer upp på. För att göra detta tydligt så kan vi ta exemplet med att ”rusta upp slitna förorter.” Vad innebär det att rusta upp en sliten förort? Din gissning är lika god som min, men låt oss säga att det innebär att plocka upp skräp, plantera träd och buskar, fräscha upp fasader, renovera hyreshus och samlingslokaler, starta föreningar och ungdomsverksamhet, osv.

Vad är det som gör detta till en politisk fråga? Gustav Fridolin kan idag ge sig ner till valfri förort och genast börja städa upp, han kan genom insamlingar eller genom att själv skjuta till medel köpa träd, buskar och blommor att plantera. I den mån fastigheter ägs privat eller kommunalt så kan medel doneras med villkor att vissa specifika åtgärder utförs, osv. Ideella föreningar är enkla att starta och hyra av lokaler kan bekostas av medlemsavgifter. Inget av detta kräver något politiskt beslut av något slag.

Det som gör detta till en politisk fråga är att det är underförstått att staten ska använda sin tvångsmakt för att appropriera medel för ändamålet. Och i ljuset av detta så innebär Fridolins uttalande att han anser att en majoritet av väljarna inte ska kunna begränsa statens våldsanvändning i dessa fall. Det är en inversion av Regeringsformens princip att all offentlig makt utgår från folket. Den nya principen är att all offentlig makt utgår från staten; staten är suverän och dess rätt att använda våld den grundläggande rättigheten. Staten kan sedan berättiga medborgarna att i vissa fall få rösta om att begränsa statens tvångsmakt.

Det är, och måste vara, en politisk fråga varje gång staten använder sin tvångsmakt. Om Fridolin vill exkludera vissa frågor från den politiska sfären så måste han även inskränka statens tvångsmakt så att den inte går att använda i de frågorna. Vi kan t.ex. i grundlagen förbjuda staten att bedriva kommersiell verksamhet, äga fastigheter, eller att appropriera medel för subventioner av sådan verksamhet. Om tågen håller tidtabellen blir då en fråga för resenärerna och transportföretagen, och upprustningen av fastigheter en fråga för fastighetsägaren och eventuella hyresgäster. Frågorna är inte längre politiska.

Soran Ismail och nationalitet.

Soran Ismail skriver i gårdagens SvD om nationalitet och har en del bra poänger.

Han poängterar att begreppet nation inte är detsamma som etnisk eller språklig grupp, som nationalister anser. Soran menar även att det inte är en persons känslor som avgör om denne är svensk eller inte, utan menar att det måste baseras på fakta. Medborgarskapet ser han som avgörande för nationstillhörighet.

Ernst Renan avfärdar i sin klassiska essä Qu’est-ce qu’une nation? (Vad är en nation?) att nationen skulle baseras på etnicitet, religion, ras eller språk, och menar istället att nationen måste grunda sig på individers vilja till politiskt samarbete. Medborgarskapet kan ses som en manifestation av individens vilja till ett sådant samarbete – så till vida det inte är påtvingat. En sådan tolkning verkar (utan närmare efterforskning) rimlig och jag håller med Soran om att alla svenska medborgare är svenskar.

Soran ägnar även etnicitet några rader och skriver:

Sedan är det en annan sak att olika medborgare kan ha olika etniciteter, jag till exempel har kurdisk etnicitet. Men det är ett annat ord än nationalitet. Alltså: alla svenska medborgare är svenskar men alla svenskar är inte medborgare.

Jag kan bara tolka detta som att det finns etniska svenskar, varav en majoritet är medborgare i Sverige och somliga som inte är det. Ska vi då fördöma Soran på samma sätt som Reinfeld blev fördömd då han talade om etniska svenskar? SvD skrev då det begav sig att han gick Sverigedemokraternas ärenden och påpekade att:

Det förra MP-språkröret Maria Wetterstrand skriver: ”Eller förresten, begreppet ”etnisk svensk” är faktiskt väldigt knäppt i alla sammanhang jag kan komma på”.

Jag håller med Wetterstrand, men om etnisk svensk är knäppt måste hela begreppet etnicitet vara det. Jag har aldrig riktigt förstått vad som menas med det eller vad det ska vara bra för – kan vi inte skippa det helt?

The rate for the job.

Jag har läst The Economics of the Colour Bar av William H. Hutt, som handlar om apartheid-systemet i Sydafrika. Författaren har valt att objektivt redogöra för de ekonomiska aspekterna av systemets formation och utveckling från 1900-talets början fram till 1964 då boken gavs ut. Författaren är helt emot systemet, men syftet är inte att fördöma detsamma utan att beskriva dess ekonomiska effekter. Det är en väldigt intressant bok, men att läsa om apartheid utan att bli otroligt upprörd och indignerad är svårt.

Runt sekelskiftet var situationen sådan att farm- och gruvindustrin i Sydafrika hade en stor mängd svarta afrikaner anställda för att utföra kroppsarbete. Alla andra uppgifter, som t.ex. hantverk, och arbetsledning, utfördes av vita. Båda dessa industrier var beroende av den billiga svarta arbetskraften som gjorde dem lönsamma. I syfte att behålla afrikanernas löner låga förbjöd man dem att organisera sig i fackförbund och att strejka.

Vad som var tänkt att hålla tillbaka de svarta afrikanerna gav dem dock en konkurrensfördel. Arbetsgivarna insåg snart att det var lönsamt att utbilda kroppsarbetarna till att även utföra andra arbetsuppgifter, arbetsuppgifter som vita tidigare utfört. De svarta hade inga fackföreningar som prissatte deras arbetskraft onödigt högt, och de kunde därför – trots rasfördomar – konkurrera med de vita genom lägre löner.

De vita fackföreningarna, som såg sina medlemmar bli utkonkurrerade, ogillade detta och pressade genom strejker och andra stridsåtgärder på för att lägga hinder i vägen för de svarta. Landet, som var beroende av dessa näringar, ville inte ha produktionsavbrott.

In these circumstances, it appears to have been thought politic, for the sake of harmony, to confer by law those privileges which white miners might otherwise have been encouraged to seek by strike action. It was felt that, unless Africans were excluded from opportunities by legislation, intermittent and violent private steps would be taken to enforce the exclusion. Against this background, the Mines and Works Act of 1911 (which has been aptly termed the ‘Colour Bar Act’) was passed.

Under första världskriget uppstod dock en situation där det var brist på arbetskraft, och en del svarta tilläts utföra andra arbetsuppgifter än rent kroppsarbete – ett exempel var borrslipning. När bristen avtog försökte arbetsgivarna, naturligtvis, låta svarta även i fortsättningen utföra dessa arbeten, och dessutom ville de tillåta företag att ha större andel svarta än tidigare anställda. (Ett kvantitativt förhållande mellan vita och svarta stipulerades i Mines and Works Act of 1911. Något för Fi att undersöka?)

Detta ledde på tjugotalet till ett antal generalstrejker, ledda av bl.a. W. H. Andrews (som sedan blev ledare för kommunistpartiet i Sydafrika.) Ny lagstiftning för att hålla tillbaka de svarta introducerades, och Hutt menar att den absolut viktigaste var en princip som kallades the rate for the job. I praktiken innebär den att det bestäms en lägsta lön som garanteras för den som utför en viss syssla. Detta innebar att svarta inte längre kunde konkurrera om bättre betalda arbeten genom att arbeta till lägre löner än de vita. Diverse regleringar, och inte minst fördomar, gjorde att för samma lön så föredrog arbetsgivare att anställa en vit. I Sverige har vi samma princip – och den används i samma syfte! -, men mer om detta senare.

Det intressanta med regleringen är att den framstår som icke-diskriminerande. En sådan reglering kan t.o.m. presenteras som ett sätt att hjälpa dem som diskrimineras. Enligt Hutt så fanns det t.o.m. rasister i det sydafrikanska parlamentet som var emot regleringen för att de själva trodde på propagandan och såg framför sig att de svarta skulle få lika löner som vita. I realiteten höll den effektivt de svarta borta från allt annat än kroppsarbete – vilket den såklart var ämnad att göra.

De som har utformat den svenska diskrimineringslagen har tagit hänsyn till den här sortens regler. De kallar det indirekt diskriminering, d.v.s. en till synes objektiv regel som i praktiken är diskriminerande.

Nåväl, så småningom infördes mer och mer lagstiftning tills man på 60-talet de facto hade socialiserat de svartas arbetskraft.

Under the Bantu Laws Amendment Bill (which is expected to become law in 1964 and which has given rise to grave – although little publicly expressed – disquiet among industrialists), the Minister of Bantu Administration and Development will become the supreme director of initiative in the industrial and commercial spheres. He will be accorded dictatorial powers over the use of African labour. Thus, he will be able to determine the areas from which Africans may be recruited; the number of Africans who may be employed in any defined area; the location of industries in which they may be employed; and the specific employers for whom they may work […]

Further powers include the right to detain unemployed Africans under 21 in youth camps; and even to remove from a particular area Africans born in it or who have lived in it for long periods, provided they are declared ‘surplus labour’ or ‘redundant’ or ‘idle’ or ‘undesirable’ or provided that, in the Minister’s opinion, it is ‘in the public interest’ that they shall be removed.

(Observera att det senaste är ett effektivt sätt att förbjuda tiggeri, nu när det tydligen finns de som försöker hitta en lämplig reglering för det…)

Så varför drar jag upp det här idag, apartheid finns inte längre? Jag vill dock påstå att vi har en liknande situation. På samma sätt som det i Sydafrika fanns stora grupper svarta som kunde tänka sig jobba hårt till låga löner för att förbättra sin situation så finns det i dagens Europa stora grupper människor som inget hellre vill än att jobba hårt och förbättra sina liv.

Vad hindrar dem? Samma förhatliga princip: the rate for the job. I Sverige så kallas den såklart inte så, utan vanligtvis uttrycks den som: I Sverige ska svenska löner och svenska villkor gälla. Detta är arbetarrörelsen viktigaste fråga. Om någon vill komma till Sverige och jobba, så får de inte konkurrera med sin största konkurrensfördel: lägre löner. I praktiken innebär det att utländsk arbetskraft effektivt hålls ute – den diskrimineras indirekt.

I Rumänien är den lagstadgade minimilönen ca. 1600 kr/månad, även om det vore så att dubbla detta är standard, så inser vem som helst att ett jobb i Sverige är attraktivt även vid löner så låga som 10 000 kr/månad. Det är heller inte svårt att inse att det finns efterfrågan för sådan arbetskraft, trots (i bästa fall) bristande kunskaper i svenska och ev. kulturskillnader. Varför ska någon hindra dessa parter att teckna avtal som avsevärt förbättrar bådas situation?

I Sydafrika var svaret att svarta var en underlägsen ras och därför inte fick konkurrera med de vita; de skulle nöja sig med lågavlönat kroppsarbete. Men varför ska balter, rumäner, bulgarer, portugiser, greker o.s.v. inte tillåtas konkurrera om jobb i Sverige? Nästa gång ni ser Karl-Petter Thorwaldsson (LO) prata om solidaritet så kom ihåg att hans idé om solidaritet är att människor ska hållas kvar i dåliga förhållanden i Europas fattiga länder för att LO’s medlemmar ska kunna kakla badrummet eller köpa den där nya Weber-grillen.

Idag finns endast ett ytterst litet lufthål för dem som trycks ner under vattnet av facket. Enligt 41 b § MBL så får facket inte vidta stridsåtgärder för att tvinga företag utan anställda eller företag där företagets ägare och anställda alla är familjemedlemmar att ingå kollektivavtal.

En invandrarfamilj kan alltså driva ett litet företag, en restaurang, närbutik eller liknande, utan att facket tvingar dem att prisa sig från marknaden, förutsatt att alla anställda är familjemedlemmar. Skulle facket få reda på att de anställt någon som inte ingår i familjen kan de sättas i blockad.

Jag föreslår att man utvidgar denna paragraf till att omfatta alla företag med, låt säga, upp till och med tio anställda – familjemedlemmar eller inte. Med andra ord skulle det vara olovligt för facket att vidta stridsåtgärder mot företag med under elva anställda. I praktiken skulle dessa företag slippa teckna kollektivavtal och kan anställa utländsk (eller t.ex. flyktingar) utan ”svenska löner.”

Med andra ord skulle vi få se en uppsjö av små företag med utländsk arbetskraft på svenska marknaden – i.a.f. inom de branscher som inte är reglerade med licenser, tillstånd o.s.v. En speditionsfirma kan anställa tio slovenska förare utan att facket kan hindra detta, i praktiken skulle restauranger helt slippa kollaktivavtal, mindre byggfirmor, ja ni förstår. Det är dock enbart ett första steg. Firmor med under elva anställda skulle nu få konkurrensfördelar gentemot större firmor, och undantaget måste såklart utökas över tid, till att slutligen omfatta samtliga företag.

Observera att detta på intet sätt skulle kränka någons rätt. För att ta ett exempel. Om en speditionsfirma idag saknar kollektivavtal så har Transportarbetareförbundet rätt att sätta dem i blockad. Vad detta i praktiken innebär är att de ringer sina kompisar på Hamnarbetarförbundet och ber dem delta i aktionen. När speditionsfirman kommer till hamnen för att lasta sina bilar så vägrar hamnarbetarna göra detta, för att firman är satt i blockad. Lagen beviljar idag arbetarna privilegiet att, emot sin arbetsgivares vilja, vägra lasta speditionsfirmans lastbilar utan att drabbas av repressalier.

Om en sådan åtgärd inte var privilegierad av lagen skulle de fortfarande kunna vägra. Skillnaden är att den som vägrar utföra de arbetsuppgifter arbetsgivaren föreskriver kan bli uppsagd på grund av arbetsvägran. Arbetstagaren uppfyller inte sin del av anställningskontraktet. Någon rätt att bryta kontrakt utan repressalier finns inte, och ingen rättighet har därför inskränkts genom lagändringen; det är ett orättvist privilegium som dragits in. Förändringen innebär dock att rätten för arbetsgivare och arbetstagare att själva fritt träffa avtal respekteras. Slutmålet är en helt fri arbetsmarknad.